I sin studio i centra New York är Maira också noga med vilka föremål hon omger sig med – hon vill inte ha något hon inte älskar. Bland hennes favoritsaker ingår ett strykjärn, en disktrasa gjord av en vän och stolar. ”Jag älskar verkligen stolar”, säger hon. ”Men den där känslan av att något är underbart med sakerna du tittar på runtomkring dig, hur definierar man den?”

”Kanske är svaret nytta”, föreslår hon. ”Varje stol är inte bara för till för att synas. Den är till för att sitta på och att leva i. I min studio är allt betydelsefullt och allt är användbart, och allt har ett skäl till att finnas där. En definition av 'bra design' är dess oundviklighet. Originell till en början, men det faktiska resultatet förefaller oundvikligt.”

En utilitaristisk inställning är också grunden för Mairas arbete. ”Det låter ytligt att säga det, men det finns en vetskap om hur man redigerar bort det onödiga.” Hon låter musik, filmer och böcker ”flöda genom sitt liv”, och hon tillbringar tid med att promenera och vara ensam i sin studio. Hon finns inte på Facebook, följer ingen på Instagram och läser inte dagstidningen. ”Jag är i en kokong, men det är en väldigt aktiv och livlig kokong. Att arbeta, skriva och måla är meditation hela dagen lång. Jag har massor av saker som både håller mig åtskild och i kontakt samtidigt.”

I stället för att läsa dagstidningen läser Maira Proust, en vana som haft i över ett decennium. ”Jag ville läsa honom, men jag behövde någon slags ledare”, säger hon. Hon frågade varenda kvinna hon känner – ”Vad du än behöver, prata bara med så många kvinnor som möjligt i din omgivning Så hittar du det du söker, vad det än är” – vilket ledde till en introduktion och bildandet av en Proust-läsgrupp. ”Det tog sju år att läsa alla sju volymer, men det är sant det som sägs, att Proust besvarar livets alla frågor. Det räddar en från att hamna på mentalsjukhus. Om du behöver en psykiater, prova först att läsa Proust så sparar du lite pengar.

Maira läser dock en del av dagstidningen. ”Jag läser dödsannonserna”, säger hon. ”De är vackert skrivna minibiografier. Från att ha uppfunnit sockerkaksformen till att ha räddat människor från koncentrationsläger eller att komponerat otrolig musik; dessa berättelser är mycket hoppingivande för dagen. Jag läser dem och säger ”Jaha, vad ska jag göra?”

Trots en omtalad karriär – hon har skrivit och illustrerat fler än 30 böcker, skapat 15 omslag av The New Yorker och förekommit i utställningar på museer över hela världen – erkänner Maira att hon är livrädd för att börja med något nytt. ”Jag njuter av att börja, och jag fruktar att börja”, säger hon. Jag undrar: ”Är det intressant? Är det tråkigt? Är det bra? Är det dåligt? Det går aldrig över. Och det ska faktiskt inte gå över heller, för då ställer du egentligen inga frågor.

Maira godtar de blandade känslorna av spänning och skräck, eftersom hon vet att hon behöver båda för att komma på vad det är hon försöker säga med varje nytt projekt. Som livet i övrigt är de sammanflätade. ”Utan sorg skulle det inte finnas något vackert, och utan tragik skulle det inte finnas någon glädje”, säger hon.

Det finns en djärvhet i att skapa något nytt som också tilltalar Maira, oavsett om det är en film, musikstycke, målning eller till och med en stol. ”Men”, varnar hon: ”Om du försöker förutspå en marknad, eller försöker vara en del av en trend, då är du förlorad. Om du ger din egen berättelse så kommer det alltid nya. Det hoppas jag i alla fall verkligen, annars är vi körda.”