Rostam: Great Ideas Happen Here | Herman Miller Sweden

GREAT IDEAS HAPPEN HERE

Lära sig förändringarna

I sitt andra soloprojekt bryter Rostam Batmanglij mot gamla regler för att bryta ny mark. Vi satte oss ner med den hyllade artisten, producenten och kompositören för att diskutera hans senaste LP, Changephobia, och den välbekanta stolen Aeron som förankrar hans kreativa process.

Köp Aeron

I skapandet är förändring oundviklig. Att utveckla en idé från ingenting till någonting innebär att gå från avsikt till handling, förverkliga en vision, förvandla beståndsdelar till en sammanhängande helhet 

Det innebär inte att förändring kommer lättvindigt – särskilt för en artist som Rostam Batmangli, den Los Angeles-baserade originalmedlemmen av bandet Vampire Weekend som blev indiemusiker och producent i flera genrer, och som nu berättar öppet om sitt förhållande till dessa växlingar på sitt andra soloalbum Changephobia.

”Ett av de centrala temana för albumet är att vara medveten om omvärlden och dina egna reaktioner på den”, förklarar han. ”Changephobia är en reaktion som vi alla har, men om vi är medvetna om den så kan vi bli större än den.”

Här diskuterar den trefaldigt Grammy-nominerade musikern och producenten det senaste albumets nödvändiga dissonans, berättelsen om hans ärvda Aeron, och hur man kan övervinna sin egen ”förändringsfobi.”

Varför sakta men säkert vinner i längden

Jag blir ofta frustrerad över hur lång tid det tar att avsluta något. Men å andra sidan kan jag inte vara nöjd med något som jag inte tagit mig tid att avsluta. Mitt råd är kanske att det är okej att ta sig tid att avsluta något.

Håll det flytande för att behålla det verkliga

Jag gillar att min studio är en slags modul, där nästan allt kan förflyttas. Sofforna bakom mig – jag kan flytta dem hur jag vill. Det finns många olika alternativ.

För inspirerande komfort

Att ha en arbetsutrymme är viktigt. Jag har alltid behövt ett ställe för mig själv för att skapa musik. Det finns faktiskt en konstig koppling till det med anknytning till Herman Miller. Efter att ha tagit examen 2006 och hyrt min första lägenhet i New York, så minns jag att min pappa kom till stan och lämnade av en stol. Det var en gammal Aeron som han donerade till mitt liv, och jag har alltid haft en Aeron sedan dess.

Instrumenten som inspirerar mig

Jag skaffade en Fender Stratocaster i mitten av 2019: det inspirerade mig till att spela gitarrsolon. Det var ett av mina mål för den här plattan. Jag tänkte: ”Du måste ha fler gitarrsolon”, och att skaffa den gitarren inspirerade det från mig. [Ljudet] är lite slingrigt, lite tunt och har en sorts metallisk glans.

Och en viktig komponent i albumets sound var hur barytonsaxen spelades in. Det gör jag helst det med två olika mikrofoner med ungefär 2-3 meters mellanrum. Vissa människor sätter aldrig mikrofonerna så långt från instrumenten, men det är i högsta grad min filosofi: Instrument låter bättre ju längre bort du är från dem. När du sätter en mikrofon alldeles intill en saxofon låter det väldigt onaturligt. Ditt öra kommer aldrig vara så nära en saxofons horn. Jag tror på att mika [instrument] så som du hör dem. Ungefär som att du hänger i ett rum och någon i rummets andra ände sitter i en soffa. Det är vad jag tror på.

Hur saxen fick albumet att sjunga

Jag gillar att saxen på vissa sätt lät främmande för en musikalisk palett som jag har använt tidigare, som var starkt inspirerad av klassisk musik. Det finns många gemensamma komponenter i klassisk musik och jazz på det sätt som melodier är uppbyggda – de har en arkitektur. Men jag kan alla regler för klassisk musik, och jag känner inte till reglerna för jazz så väl.

Jazz handlar inte särskilt mycket om regler. Den handlar mer om individuell stil. Det finns [klassiska] kompositörer som gjort säregna saker, men oftast inom vissa reglers gränser, medan jazzen är ett mycket öppnare system.

Om att skapa ett ”stort ljud”

Jag har förälskat mig i det här Steinway-väggpianot på senare år: Jag gillar verkligen väggpianon. Jag gillar inte flyglar, och jag tycker faktiskt att de är väldigt svåra att spela in, och att de tar för stor plats. Jag spelade på detta Steinway-piano på ”Back of a Cab” och på ”Los Angeles” med HAIM. Den har vad som kallas ett ”stort ljud”, men inte på bekostnad av hela mixen.

Därför möblerar jag min studio med Aeron-stolar

Allt arbete jag gör som producent, oavsett om jag samarbetar med en annan producent eller med en artist, är ett arbete på tu man hand. Så det är trevligt att vi har exakt samma stol, bredvid varandra. Då – definitivt bokstavligt och eventuellt bildligt – står man öga mot öga.

Hur jazzen stillade min ”Changephobia”

Det var ett visst ackord jag var intresserad av, det kallas ett ”five seven flat nine”. Det är ett femtonsackord med ett 7-ackord i och ett b9. Jag använder det på låtarna ”Changephobia” och ”Starlight”. I klassisk musik kan man ha dissonans, men det är väldigt sällan man behåller en dissonans. Den passerar och löses upp, och det måste ske på ett visst sätt. I jazz kan du bara hålla en dissonans, det är okej att bara låta dem hänga kvar. Jag tror det skapar en helt annan stämning.

Om changephobia kontra att utforska dissonans

Den stämningen är förmodligen mer komplex än jag ens kan förstå, men något som jag gillade med ordet changephobia är att det frammanar uttrycket ”lär dig förändringarna”, som du, om du vill bli jazzmusiker, måste lära dig ackordföljderna i 50 till 100 standardlåtar, kanske fler, och du måste lära dig att improvisera över dessa ackordföljder.

Så på den här plattan ville jag skriva ackordföljder som skilde sig från de jag hade använt under hela min karriär. Jag tvingade mig själv till en förändring, och till att använda nya förändringar.